torsdag 3 december 2015

Tillväxt i Spanien 1850-2000

Ekonomisk-historikerna Leandro Prados de la Escosura (Madrid) och Joan Roses (LSE) har gjort en stor undersökning i historiska nationalräkenskaper för Spanien i sin artikel "The sources of long-run growth in Spain 1850-2000". Jag är intresserad av deras data eftersom jag är intresserad av kapitalandelen av nationalinkomsten. Vad har de då gjort som kan användas för såna syften?

Jag kan börja med att säga att det förstås inte är vad de är intresserade av. Vad de är intresserade av är tillväxtdekomposition i Dale Jorgensons anda, det vill säga att dekomponera BNP-tillväxten på lång sikt och förklara om det är mer intensiv användning av produktionsfaktorerna kapital och/eller arbete eller ökad totalfaktorproduktivitet som står för större delen av tillväxten under olika perioder. De menar att BNP/capita ökat med 1.9 procent per år 1850-2000 och att TFP ökade särskilt snabbt under järnvägsperioden från 1850-talet till 1880-talet, under elektrifieringen under 1920- och 1950-talen, och när man tog till sig modern teknologi från teknologiska ledare under "de gyllene åren" 1950-1975.

För att förstå kapitalets bidrag till tillväxten måste de beräkna kapitalstockens storlek. Stocken är inte direkt observerbar och därför mäter de den genom flödena, alltså investeringarna (s 1067). De använder "perpetual inventory method (PIM) där kapitalstocken är lika med den viktade summan av investeringarna det nuvarande år och tidigare år, där varje tidigare generation kapital viktas med deprecieringstakten. Byggnader antas ha en livslängd på 70 år medan för andra tillgångstyper antas livslängden bli kortare över tid, eftersom den teknologiska förändringen blivit snabbare så att gammal teknologi snabbare blir obsolet nu. För tidsperioden 1850-1919 ges byggnader ej för boende en livslängd på 56 år, transportutrustning 37 år och maskiner 30 år. För tidsperioden 1920-1959 är tidsperioderna 55, 28 och 20 år, och för tidsperioden 1960-2000 är de 40, 15 och 15 år. "These assumed lives are in line with those used in major historical works (Feinstein, "Sources and Methods", for the United Kingdom; and Jorgenson, "Capital", for the United States) and tend to be on the conservative (high) side when compared with available studies for late-twentieth-century Spain." (s 1068n)

Steg två för att mäta kapitalets input är att mäta avkastningen på kapitalet. Här gör de en del antaganden som kan diskuteras. De säger att i "competetive equilibrium" så motsvarar kostnaden för att producera en enhet kapital priset och förväntad rent över tid. Hur skatta "rental price of capital"? De säger att den beror på p_i investment price of the capital good i, r som är nominella avkastningen, och avskrivningstakten. p_i kommer från investeringsdata ovan och avskrivningstakten har de redan skattat i sin studie av kapitalstocken, säger de i en fotnot. Men r då? De säger att det finns två metoder för att skatta r. "The first uses the long-run interest rate as equivlaent to the return of capital under perfect competition." Den andra är att räkna ut den från kapitalandelen i nationalinkomsten (alltså alfa) och kapitalstocken. "The difference between the two estimations represents monopolistic competition rents." (s 1068, n21).

För att räkna ut summan kapitalkompensation multiplicerar de avkastningen på kapital och kapitalstockens värde. Summan kapitalinkomster skulle för mig fungera för att räkna ut kapitalandelen: kapitalinkomster/nationalinkomsten. Men som sagt har de kanske -- det är otydligt vilken metod de använder för att räkna ut avkastningen r -- redan använt kapitalandelen som en parameter? De menar att de kan räkna ut kapitalandelen ur ekvation 9, som är:
C_t = (1 - δ_t) C_t-1 + I_t
Där C är kapitalstocken, t är år t, δ är avskrivningstakten och I är investeringstakten. Jag begriper dock inte hur man kan räkna ut kapitalandelen av inkomsterna av detta.

I alla fall. Med PIM-metoden kan de räkna ut kapitalstocken om de har en bit information till: kapitalstockens storlek vid periodens början, i detta fall 1850. De har inga data för detta utan skattar kapitalstocken det året utifrån tillväxten på 1850-talet med justering för att tillväxten på 1850-talet antagligen var större än tidigare, med tanke på järnvägsutbyggnaden då. (s 1069)

En sida senare kommer de tillbaka till hur de egentligen har skattat r! Smygigt... I brödtexten säger de: "the long-run interest rate was used to approximate the rate of return on capital under perfect competition". (s 1070). Och i en fotnot förklarar de:
"As a proxy for the long-term interest rate, we used the internal rate of return for private assets for the period since 1954 that comes from the MOISSES and BDMORES databases (Dabán et al., “Base de datos”), while the corporate rates of return were employed for 1880– 1954 (Tafunell, “Rentabilidad financiera”), and the net rate of return on public debt for 1850– 1880 (Tafunell, “Empresa y bolsa”)." (s 1070n)
Hm, för perioden från och med 1880 låter detta rätt bra för mina syften, att kolla på kapitalinkomsterna som r gånger kapitalstocken. Den långa statsobligationsräntan är ju ingen vidare proxy för kapitalavkastningen, men corporate rates of return 1880-1954 och motsvarande fast bredare från och med 1954 låter bra: de borde variera på rimliga sätt och faktiskt spegla profitabiliteten i näringslivet.

Intressant nog skattar de också jordvärden som en separat typ av kapital (s 1072f). Därefter skattar de labor input: arbetade timmar differentierade på kön, utbildning, sektor osv (1073-1079).

Därefter går de intressant nog vidare med faktorandelar, alltså löne- och kapitalandelar. Så här förklarar de detta:
"In addition to the real factor inputs described above, we need to know the elasticity of output with respect to each input (θi) in order to compute the sources of growth. Under the restrictive assumption of perfect competition and constant returns to scale, these elasticities can be proxied by the share of each factor’s returns in national income. Such an assumption might be objectionable as restrictions on competition and monopolistic practices are common in Spanish history.48 If monopolists earned rents, our “naive” results (obtained under the assumption of perfect competition) would bias total factor productivity growth. Yet, even if this were the case, our results (as we shall see) would not be significantly altered." (1079f)
De förklarar sin metod så här:
"Up to 1954 labor returns were directly estimated. From 1954 onwards we derived factor shares from the official national accounts that we previously spliced together. To measure labor income correctly, it is crucial to establish what proportion of the income of proprietors, unpaid family workers, self-employed, and retired workers represent returns to labor.51 We have assumed that entrepreneurs and self-employed workers have a labor income equal to the average compensation of employees in their corresponding industry. Dividing total labor (including self-employed) compensation by GDP, we obtained the share of labor. The lack of information on land rents forced us to derive the land share as the residual after deducting labor outlays from agricultural gross value added. This method implies no returns to capital from agriculture and, hence, tends to overstate the share of land in GDP.53 The share of capital was then obtained as a residual after deducting labor and land returns from GDP at factor costs." (1080)
Och så här kommenterar de resultaten:

"On average, for the one-and-a-half centuries considered, our factor shares are 0.08 for land, 0.24 for capital—that is, 0.32 for property—and 0.68 for labor, that roughly match the 1/3 and 2/3 weights conventionally employed in growth literature. Average shares vary, with labor fluctuating around two-thirds, except in the phase of accelerating growth, 1959–1974, and during the critical years of the “transition to democracy,” 1975–1986. Interestingly, the peak of labor share corresponds to years in which skilled workers represented a larger proportion of the labor force and income inequality was lower." (1080)
De konstaterar att den funktionella inkomstfördelningens instabilitet här talar emot det vanliga antagandet om stabilitet över tid. Och anför några förklaringar. Om kapitalandelens ökning från 1850 till 1914 anför de ökade investeringar och kapitalvänlig teknisk förändring (?). Ökande ojämlikhet från 1890-talet till 1919 sammanfaller också med protektionism som gynnade jordägarna. (De refererar till Sanchez-Alonso 2000. Jfr Sverige: Bohlin 2009, Lehmann och Volckart 2010.) Under mellankrigstiden ökade löneandelen då institutionella reformer gynnade arbetarna: särskilt åttatimmars arbetsdag och "increasing voice of trade unions, contributed to a rise in wages relative to property incomes". (1081) Inte helt olikt debatten om Tyskland och Storbritannien förstås! Också ökat humankapital ökade löneandelen, säger de. I början av Francoregimen faller löneandelen när regimen för en politik som gynnar kapitalägare. Från mitten av 50-talet till mitten av 60-talet ökar lönandelen igen, pga ökat humankapital. Sedan 70-talet ökar kapitalandelen igen (ingen förklaring anges).

Referenser
Leandro Prados de la Escosura (Madrid) och Joan Roses (LSE) (2010) "The sources of long-run growth in Spain 1850-2000", The Journal of Economic History.

Inga kommentarer: